arekku

Jag promenerade från tunnelbanan idag och tänkte:

"Snart ska jag iväg och jobba, för det gör jag nuförtiden. Jag behöver inte leta jobb längre.
Visst, lönen är kanske inte den bästa, och tiden jag får för mig själv är avsevärt mindre.
Men jag har ett jobb. Och det är inte vilket jobb som helst. Jag räddar barn.
Visst, det kanske inte är så glamoröst att sitta vid en telefon och tigga pengar från tanter som redan ger till bristningsgränsen av sina surt sparade pensionspengar.
Men det jag gör betyder något och gör skillnad.
Visst, skillnaden är kanske inte så stor som jag hade tänkt att jag skulle göra.
Men det är en början.

Min älskade flickvän, som stött mig mest genom mina kval och min ångest sa något väldigt smart. 'Ta en dag i taget mot dina drömmar.' Och drömmar har jag ju. Innan jag vet ordet av, så kommer jag ha slutat gymnasiet, och flyttat hemifrån, och då finns det knappt något kvar som hindrar mig från att bli upptäckt som manusförfattare eller regissör eller kameraman eller fotograf eller författare eller musiker. För jag är ju redan alla de sakerna, och mycket mer."

Kände mig väldigt optimistisk,
och det är sällsynt nuförtiden.

Jag satt på tunnelbanan på väg hem efter att ha traskat omkring själv i stan på jakt efter julklapp till Nelly (som jag inte hittade). Satt och var allmänt deppig och småsur över min livssituation; jag är ständigt trött och känns som att jag håller på att bli sjuk, jobb och skola känns ointressant och mina hobbies lider pga tidsbrist. Alla tankar blev som ett stort grått moln ovanför mitt huvud. Det hjälpte inte att det började regna när jag tittade ut genom fönstret. Dessutom satt det något förvirrat mähä bakom mig, som babblade om allt möjligt.

"Typisk alkis," tänkte jag för mig själv och himlade med ögonen.

När tåget rullade in på perrongen vid Fruängen, så hände något. Det stod en tant vid dörrarna och väntade på att tunnelbanan skulle stanna. Bredvid henne stod den desillusionerade alkisen som nu börjat rabbla ordet "ubåt" om och om igen. Tanten vände bort blicken från alkisen, som alla andra på tunnelbanan också hade gjort, men till skillnad från alla sura och irriterade miner (inklusive min egen), så hade den gamla kvinnan ett leende på läpparna och fnissade till. Mannen fortsatte:

"Ubåt, ubåt, ubåt, ubåt. Ja, ubåt. Det är svårt. Ubåt. Jag måste... nej. Ubåt."

Just innan dörrarna öppnades, så tittade damen på mig, och hon verkade inte skämmas över att hon var den enda som log i vagnen. Hon spärrade upp sina ögon och såg rakt in i mina, utan att vika undan blicken. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men det var de lyckligaste ögonen jag någonsin sett, och det gjorde dem vackra. Jag tyckte att en sjuttiplussares ögon var vackra, och det var den tanken som fick mig att le tillbaka. Men när dörrarna öppnades, så var jag och damen tvungna att släppa ur oss ett dämpat skratt, när vi hörde mannens reaktion:

"UBÅTEN ÄR FRAMME!"

När jag lämnade stationen så regnade det inte längre.
De gråa molnen ovanför mitt huvud försvann.
Och det snöade.

Jag fick mitt studiestöd idag.
Spenderade 100 kronor på trisslotter, chips, dip och julmust.
Sitter och tittar på ståuppkomedi och försöker hålla humöret uppe.
Jag har skrivit några rader i min roman också.
Det går ganska bra, faktiskt.

Nya, friska tag i skolan. Yeah right.
Mitt schema är fullständigt missbildat, hittills bara en lektion i veckan. Ska till studievägledaren och korrigera det, men tydligen har det varit lite strul även i hennes kontor. Jag ska dit imorrn och se hur det ligger till egentligen.

För övrigt var jag hos läkaren idag, och hon (som för övrigt var mycket trevlig och tyckte synd om mig när hon såg mina ögon) skrev ut fyra mediciner åt mig:

Ficortril - kortisonsalva, appliceras "när det behövs" (vilket är hela tiden)
Kloramfenikol - ögondroppar, droppas i ögonen 1 gång var tredje timme.
Aerius - allergitabletter 2st innan jag lägger mig.
Chloromycetin (varför ha ett så komplicerat namn) - ögonsalva, appliceras under ögonlocket innan jag lägger mig.

Intressant, va?

Ida är hittad by the way.
Allt är lugnt.

Jag har varit i skolan,
Ätit en pizza,
Delat med Oscar,
blev mätt på den sista...slicen!

På tal om Slicen, kom på en idé till en kortfilm.

En kille med kniv,
ut ur busken han han hoppar,
han tar ett kliv, kniven går djupt,
han tar ett liv.

Allt blir i versform, det här är galet.

Jag saknar min älskling, vilket är galnare.

Jag lider av kraftig allergi, vilket kanske är galnast.

Jag har varit hos min mormor i Södertälje över helgen.
Kändes lite smått ångestfyllt att lämna civilisationen bakom sig,
men vi alla behöver komma ifrån bullret ibland.

Jag steg ur bilen och hela naturen täcktes av solsken i överflöd,
och färgerna höll höll på att hoppa ut ur blommorna och allt annat liv runtomkring mig.



Under helgen grillades det med släkt och vänner, spelades krocket med mina mostrar, filmades kortfilmer med min kusin (länk till youtube kommer senare),
men framför allt så slappade jag för mig själv.

Jag satt ute i solen och läste Populärmusik från Vittula, tittade på fåglar och katter som sprang eller flög vilt runt mig och åt massa onyttigheter blandat med diverse nyttigheter (mormors hembakade bröd = himmelskt).

Jag tog igen mina krafter och fick även en hel del inspiration till framtida projekt.
Jag hoppas att ni andra också haft en bra helg.
Jag känner mig som en ny människa.

Jag har snart läst ut boken Jehåvasjäveln.
Romanen handlar om Jens som växer upp i en familj Jehovas Vittnen, och hur han senare i livet går ur föreningen.
Jag har aldrig känt mig så rörd och skärrad som jag läst den här boken, jag känner igen mig i varje mening och varje rad, och att den är skriven ur en ung mans synvinkel som drömmer om att bli manusförfattare i Hollywood gör det inte precis svårare att relatera till den.

Den är skrämmande, för den är så personlig, men ändå lyckas den fånga i princip hela min barndom.
Osäkerheten över känslor man hade, oron att man gjorde fel inför Gud och sina föräldrar, hoppet man kände över att få leva i ett paradis, och sedan hur allt bara rasar omkring en för att man inte längre är säker på ifall man vill leva så.

Om ni vill förstå mig bättre, så läs boken Jehåvasjäveln av Henrik Petterson.

Rädslan

Min moster Ida har varit spårlöst försvunnen i en och en halv vecka.
Ingen har hört av henne, ingen får tag på henne.

Jag har tänkt en massa:
Jag har tänkt på min moster,
på min mamma som kanske är livrädd att hon blivit våldtagen,
på min mormor som kanske tror att hon blivit kidnappad för prostitution,
på min egen teori om det hela, att hon har en hemlig pojkvän någonstans,
men även på rädslan jag själv känner att något riktigt, riktigt hemskt har hänt.
I värsta fall har jag tänkt på ifall hon dött.

Blixten

Jag har blivit träffad av blixten idag. Jag tror i alla fall det.
Det lyste till när jag stod och tittade på pollen,
som låg i en vattenpöl bredvid en lyktstolpe.
Jag blev rädd och tyckte mig höra ett tjutande ljud,
som nästan kändes levande.
Den första tanken som slog mig när det slutat lysa,
och då jag knappt kunnat se för jag blivit så bländad, var:
"Tänk om jag blivit blind! Då kan jag aldrig se min vackra flickvän igen!"

Jag kan inte sova.

Ångest och tvivel fyller mig.
Jag svettas, vrider mig i plågor.
Som skållhet mjölk hälls det i ett glas,
det rinner över, droppar ner på mitt ansikte.

Jag går ut för att hitta mina andetag.
Den isiga, bitande vinden tjuter.
Mina hår reser sig, det är kallt.
Jag andas lugnt, jag svalnar.

Jag lägger mig till rätta.
Det är lättare att sova
om jag fryser.

Alec Laine © 2oo9

En väg ut - Ut väg en

Jag sitter på tron, jag har allt!
Jag kan förmedla varmt och kallt,

alltet och lystnad,
intet och tystnad

rätt och rakt,
snett och slakt,

En känsla skrivs ner för att förklara.
Författaren bestämmer vad det ska vara.
Om förvirring du vill känna,
så lyssna på denna:

"Jag sitter på allt, jag har tron!
Jag kan varmt förmedla kallt.

alltet och tystnad
blir intet och lystnad

rätt och slakt
blir snett och rakt"

En förklaring känns för att den skrivs ner.
Du bestämmer vad det ska vara.

Alec Laine © 2oo9

Hur många dimensioner finns det?
Hur många har vi förmågan att se? Finns det några som påverkar oss?
Kan till exempel livet i vår dimension vara en effekt av ett helt annat fenomen i en annan?
Kan vi besöka andra versioner av oss själva?
Jag tror det när jag ser det.